Vid frukosten meddelade hönspappan att det var dax att packa sig i bilen och göra sig redo för hemfärd. Målet var att börja köra nu på kvällen, för att landa hemma i morgonbitti.
Hmmmmpf! Jag kände mig ju inte alls redo att åka hemåt.
Dels för att jag legat sjuk i ungefär 5 dagar och missat hela vistelsen här, dels för att stora delar av hemmatillvaron omvärderats under denna julhelgen.
Det jag jobbar med får mig att tappa tron på livet ibland.
Och då handlar det inte bara om gästerna...
Nejnej, det handlar om att folk tappat ALL respekt för MITT eller rättare sagt VÅRT privatliv.
Jag får meddelanden på julafton, eller mitt i jävla natten, om saker som handlar om ABSOLUT ingenting!!!
Så stäng av telefonen då??? Jo, visst det skulle jag kunna göra. Om jag inte hade ett visst ansvar. OM något händer någon som jobbar för mig, ja då vill jag SJÄLVKLART kunna hjälpa till. Eller OM något händer mig eller min man eller son något, ja då vill jag kunna använda telefonen utan att behöva vänta på att den slås på.
Nej, det enklaste skulle ju helt enkelt vara om folk beter sig väl, och bara hör av sig på vettiga tider med vettiga frågor!
Hur jävla svårt ska det vara att kunna vara lite självständig??? Det är säkert en merit som ni skriver i era CV:n, men fan, agera så då!
Så, bittrare och argare blir jag nog inte i kväll.
Men resultatet blev i allafall att vi packade oss in i bilen, ledsen mamma och febrig son, och frustrerad pappa.... MEN, av olika anledningar och orsaker är vi nu tillbaka i samma hus i norr...
Inte mig emot.
Och tack Hönspappan, för att du faktiskt ibland, med lite hjälp och en kick i baken, förstår!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar